Familjehemsvård

Lyckliga_förädrarLyckliga föräldrar till fosterbarn, SvD 19 juli 2010
Foto: Ola Torkelsson

Mediebilden av den utsatta familjen, min kandidatuppsats, 2011
Aktörerna inom familjehemsvården har litet handlingsutrymme på mediearenan. Olika problemkonstruktioner, relaterade till familjehemsvården, passar dock den melodramatiska mediedramaturgin väl. Snabbt övergående mediepaniker resulterar i ett ambivalent förhållningssätt och reproducerar stereotypa mediebilder av offer, förövare och syndabockar. Fosterbarnen får i medierna representera barndoms- och familjeideologiernas motsats och varken deras foster- eller biologiska föräldrar tilldelas någon egentlig föräldrastatus. Istället förväntas professionella aktörer tillgodose fosterbarnens behov. Vilka dessa behov är definieras av en rättslig diskursordning.

Ovanstående bild av familjehemsvården, och alla inblandade, måste förändras. Jag skulle vilja påstå att: inte förrän det offentliga samtalet förändras, kommer vi att få en fungerande familjehemsvård där barnets bästa ALLTID sätts i främsta rummet.

***

Som jag berättat, under fliken om ofrivillig barnlöshet, kunde jag alltså inte bli biologisk förälder. Detta var en oerhörd sorg och: när vi förstod att det skulle ta flera år, om vi ens någonsin skulle ha möjlighet, att adoptera –  då rasade min värld samman.

En tidig morgon (för ungefär 12 år sedan) slängde min man ur sig orden som skulle ta oss i en helt ny riktning, han sa: du kan väl ringa till socialförvaltningen och ta reda på lite mer om vad det innebär att ta emot ett familjehemsbarn?

Så snart han stängt dörren efter sig, för att bege sig till sitt jobb, ringde jag och efter bara några minuters samtal bestämdes ett möte med två familjehemssekreterare. Det råder nämligen ett konstant behov av familjehem.

Vi bodde då, tillsammans med två hundar, i en liten tvåa centralt i Malmö och inför mötet städade och städade vi och förberedde oss på varenda fråga som vi trodde skulle komma. Minuterna innan var, åtminstone jag, fruktansvärt nervös. Plötsligt började våra hundar skälla som besatta och min man röt så där ilsket högt, samtidigt som han tog tag i den ena hunden (våra grannar var nämligen inte så glada för skällande jyckar). Han tog inte alls hårt men hon visste att hon varit olydig och skrek som om han gjort henne illa. I samma veva förstod jag att socialsekreterarna stod utanför… Vi bjöd skamset in dem och dukade upp med dyraste köpebullarna (hoppades att de skulle tro att vi bakat). De hinner knappt slå sig ned innan vår stora hund stoppar fram huvudet och stjäl en bulle från den ene sekreterarens fat! I den stunden var jag helt övertygad om att de skulle samla ihop sina papper och aldrig höra av sig igen.

Tack och lov så är det helt andra krav som ställs på en för att få bli familjehem – än att vara exemplariska hundägare.

De gjorde psykologiska utvärderingar, de kontrollerade vår ekonomi och de kontrollerade att vi inte fanns i något polisregister. Därefter bestämdes det att vi skulle börja som kontaktpersoner till en tonåring. Vi vågade ännu inte tänka tanken färdigt att bli fosterföräldrar till någon. Eftersom vi var rädda för den osäkerhet det innebär att inte ha några som helst juridiska rättigheter till barnet. Att tvingas leva med vetskapen om att det barn vi skulle ta till oss och älska, närsomhelst skulle kunna tas ifrån oss igen.

Fortsättning följer

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s