Hälso- och sjukvård

PlåsterFoto: Fredrik Schoug

Jag fortsätter att ta avstamp i egna erfarenheter allteftersom jag lyfter mina politiska hjärtefrågor. Jag hoppas också att du, som tagit dig tid att läsa och engagera dig i samma frågor, ger mig respons och gärna berättar om dina personliga upplevelser och vad just du anser behöver förbättras i hälso- och sjukvårdspolitiken!

När jag var tretton år gammal skiljde sig mina föräldrar och jag flyttade till Malmö, från Stockholm,  tillsammans med min mamma och min lillasyster. Även om det var en turbulent tid med både ilska, sorg och oro trivdes jag bra i denna vackra stad. Jag började i åttonde klass på Dammfriskolan och jag fick flera nya vänner.

Ungefär ett år senare blev jag allvarligt sjuk. Det började med att jag hade konstant ont i magen och blodiga diarréer. Att det inte bara handlade om stress, eller magsjuka, förstod jag snabbt och redan efter första läkarbesöket blev jag inlagd på sjukhuset. Jag minns än idag hur de fyllde åtskilliga provrör med blod och att jag tyckte det var så otäckt med den där nålen. Därefter följde många fler, och ännu jobbigare, undersökningar och provtagningar. Till sist kallades jag och min mamma in på läkarens kontor och det enda jag kommer ihåg från det samtalet var att jag skulle bli inlagd en längre tid och förmodligen inte skulle kunna avsluta grundskolan tillsammans med mina klasskamrater. Ganska snart ställdes diagnosen Ulcerös Colit.

Läkaren fick rätt, jag kunde inte avsluta grundskolan tillsammans med de andra, utan fick gå om nionde klass. Jag tillbringade, i omgångar, både veckor och månader på sjukhus och jag har gått igenom så pass många kirurgiska ingrepp att jag inte längre har koll på hur många de handlar om. Vid ett tillfälle opererades jag i tolv timmar och den gången förvarnades min mamma om att det inte var säkert att jag skulle överleva.

Under alla dessa år med långa sjukhusvistelser är det sjukvårdspersonalen som fått mig att orka. Och då pratar jag om dem alla: lokalvårdarna, sjukvårdsbiträdena, sjuksköterskorna, kökspersonalen, allmänläkarna, kirurgerna, kuratorerna, mannen i kiosken på bottenplan, sekreterarna, dietisten osv. Alla de som såg mig, lärde känna mig och aldrig reducerade mig till en anonym siffra i en stram budget!

De flesta liberala och konservativa politiker pratar om individens möjlighet att göra en, så kallad, klassresa som en viktig jämställdhets- och jämlikhetsfråga. Det är ett ställningstagande som alltid förundrat mig. Pratet om att vi alla ska vilja klättra uppåt på en klasstrappa förutsätter premissen att de som är högre upp i trappan har högre status och därmed bör tjäna mer, ha fler förmåner och vara mer stolta över sig själva. Om du i denna politiska anda samtidigt hävdar alla människors lika värde, skall naturligtvis alla ges samma möjlighet att klättra på den där trappan. Det låter väl bra? Men tänk om vi alla skulle resa på samma klassresa?

Då, när jag var som sjukast, kan jag lugnt säga att ifall du absolut måste placera folk på hierarkiska stegar skulle jag placerat hen som städade mitt sjukrum, och samtidigt tog sig tid att prata och skoja med mig, mycket högt upp. Medan den högst betalda politikern inte ens skulle nått första trappsteget.

Istället för att höja statusen och värdesätta de som bär välfärden på sina axlar, skuldbelägger vi dem och låter dem bära både nedskärningar och klassförakt på redan tyngda axlar! Det är INTE rätt!

Missförstå mig inte, jag är naturligtvis för att alla ska ges samma möjlighet att vidareutbilda sig och göra egna karriärer utifrån intressen och drivkraft. Vad jag vänder mig emot är föreställningen att den som inte har ambitionen att göra karriär inom de yrken som samhället för tillfället värderar högst – får skylla sig själv och därmed inte ska begära varken högre löner och/eller andra förmåner.

Mycket har förändrats sedan jag tillbringade ungdomsåren på Kirurgen, avdelning 9, på Malmö Allmänna Sjukhus. Jag minns t.ex. ett samtal från en god vän i USA. Hen var så orolig över om jag verkligen fick bästa möjliga vård – jag hade ju inte betalat en massa pengar för att hamna hos de bästa. Jag försökte förklara för min vän att här i Sverige får du alltid den bästa vården oavsett plånbok, kontakter eller sjukhus. Idag hade jag tyvärr inte låtit lika övertygande i ett sådant samtal.

Tack och lov att min mamma inte behövde fundera över några vårdval i samband med att jag blev sjuk. Hon hade nämligen träffat en ny man. En mycket sympatisk, välutbildad och ganska framgångsrik man i reklambranschen. Det visade sig dock att min nya pappa var alkoholist. Min älskade mamma var  inte längre ensamstående men hade det knappast lättare utan kämpade hårt, både med min styvpappas missbruk, och med min sjukdom.

I ett fungerande välfärdssystem får aldrig några omständigheter vara avgörande för vilken vård du ska få. Varje individ ska alltid känna sig fullkomligt trygg med att få den absolut bästa vården, och omhändertagandet, oavsett vem du är eller vilka val du har gjort. Den tryggheten, hävdar jag, kan du bara känna i ett samhälle där det inte finns personliga vinstintressen i välfärden.

Vad vill F! Skåne

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s